Minstril

Nästan alla människor som levt på till exempel 80-talet säger att 2000-talet är ett mörkare årtionde. Det kanske beror på att det var då de var unga och hade allt sitt roliga, men jag tvivlar.
    När man ser på film och hör musik från 80-talet, så verkar faktiskt allting så mycket lättsamare. Det samma gäller egentligen alla årtionden tidigare också. Jag hade inte haft något emot att vara ung på 60 eller 50-talet.

Men hur kommer det sig egentligen att människor är gladare under vissa årtionden och vissa inte. 50 och 60 faller sig ju självklart; tiden efter kriget och allt det där. Men 80-talet? Det är bara någon slags mellantid mellan allting. Mitt i utvecklingen av datorsamhället, mitt i tiden när man börjar förstå att droger och tobak faktiskt är farligt. Kanske beror det också på att de är födda av föräldrar som upplevt både kriget och den glada tiden efter det.

Föder glada föräldrar glada barn?


Och efter 80-talet känns det som om allt bara går utför. Det deppiga 90-talet med Kurt Cobain i spetsen närmar sig och det främmande 2000-talet springer snart ikapp oss.

Förresten känns nästan som om hela 2000-talet är en enda stor copycat. Inget som inte redan är gjort kommer upp.

Nej, jag trött på 2000-talets kopieringsmaskin.

Så låt oss hoppas att 2010-talet kommer att revolutionera.

Boken som jag läser just nu. Kan knappt hitta ord för hur underbar den är för tillfället.

Det är lite svårt att säga vad den handlar om. Det är lite det som är grejen med den. Att den inte direkt handlar om något.

"Denna sommarmorgon i början av tjugotalet är Clarissa Dalloway ute tidigt för att köpa blommor. Clarissa är en förtjusande kvinna, fångad i ett nät av plikter. Därför ska hon hålla en fest för att stödja sin förträfflige man i hans karriär. Därför ska hon se till att allt blir perfekt. Huset ska fyllas med framstående gästar. Och Peter, hennes ungdomskärlek, som oväntat dyker upp."

Det är i alla fall så som det står på baksidan av boken. Den verkar väl rätt så dryg om man bara läst det.

Men läs den. Den är underbar, jag lovar.

Djup och sånt där.

Sorry för att jag har varit oaktig fram tills nu idag. Men dagen har varit busy, busy, busy.

Började med en sen frukost på Espresso House tillsammans med vänninorna. Jag var sen som vanligt (dock bara fem minuter den här gången). Vi kan låtsas att det var Västtrafiks fel, fast egentligen så var det väl mitt eget. Det är mycket skit de får ta, Västtrafik. Det är väl på grund av att man ofta kan skylla på de av en riktigt anledning. Eller så beror det på den gräsliga färg de valt till sina spårvagnar.

Spårvagnsblå kallar jag den. Den köper vi.


Nej, klagar jag för mycket igen nu? Det var ju meningen att det här inlägget skulle vara glatt och trevligt. Varför lyckas jag aldrig med sånt?

Fan, nu gjorde jag det igen.

Jag ger upp.


Resten av dagen var en skön shoppingtur. Köpte äntligen upp för mitt presentkort på NK, även en underbar grårutig skjorta från Topshop hann jag med. Och en bok från bokrean. (kameran är urladdad, så det blir tyvärr inga bilder på plaggen.)

Jag lär nog bli shopaholic en vacker dag.

Såg alldeles nyss klart på en film, Stay. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Den var väl bra antar jag. Lite skum och svår att förtså, men jag tror i alla fall att jag fick alla pusselbitar på rätt plats. Tänk att allt är en illusion så går det nog bra.

Ryan Gosling och Naomi Watts var bra. Inte något som man kunde säga om Ewan McGregor. Vet inte riktigt vad det var, men han hade bara så mesig och jobbig utstrålning. 

Ungefär som Niclas Wahlgren har.