Söndagen den 20 september 2009
Jag vet inte om det är en höstdepression som är på väg eller om det bara är bieffekter ifrån igår. Oavsett vad det är lägger jag upp två låtar som kan visa min sinnesstämmning på lördagseftermiddagen. Postivit eller negativt? Det är upp till dig.
Bob Marley - No woman, No cry (Eftermiddagen)
Depeche Mode - Barrel of a Gun (Sent på kvällen. Sömnbristen kanske påverkade mig en del också)
Well...
En hel del gissar jag på.
Och eftersom resuméer är så tråkiga får ni skylla er själva om ni inte vet. Rättvisa i sin renaste form, eller hur?
Ikväll ska det grillas än en gång i Delsjön. Känns kanske lite misslyckat att man inte har tillgång till särskilt mycket förfriskningar (ja, jag använde precis det ordet) förrän efter Midsommarhelgen. Men visst kan man ha kul utan att vara allt för onykter?
Enda riktiga nackdelen nu är väl egentligen det faktum att jag ska upp klockan 6 imorgon för att läsa kemi.
Vi får väl se.
Du behöver inte säga att jag är nördig - det vet jag redan.
Tydligen så är jag Nabokovs Lolita: har inte läst den, men planerar att göra snart. Det första kapitlet var underbart om inte annat.
Sådär djupnande.
You're Lolita!
by Vladimir Nabokov
Considered by most to be depraved and immoral, you are obsessed with sex. What really tantalizes you is that which deviates from societal standards in every way, though you admit that this probably isn't the best and you're not sure what causes this desire. Nonetheless, you've done some pretty nefarious things in your life, and probably gotten caught for them. The names have been changed, but the problems are real. Please stay away from children.
Oavsett om boken är bra eller inte, så vet jag väl ändå inte riktigt vad man ska säga om resultatet.
Akta era barn från mig.
ANNARS KANSKE JAG VÅLDTAR DEM.
Eller nåt.
Se efter själv om du är lika skum som jag är.
Bjertorp slott
Inte var det jag i alla fall.
Åtminstone så fick jag tillfälle att leka lite med kameran i deras snöyra. Resultat:
Utsikten från ett av vårt rums fönster.
Frusen sjö. Frusen bro.
Jag blev helt kär i taket till musikrummet. Frågan är
väl ifall skönheten riktigt syns på bilden.
Ögondjup och orättvisa
Självdestruktiva, hatade ärr.
De är borta nu - icke existerande.
Jag skulle inte säga att jag träffat någon, för det har jag inte. Men jag har lärt känna; jag har lärt känna den individ som jag alltid velat känna. Alltid velat lyssna på. Alltid velat vara nära. Han som egentligen alltid funnits där och talat till mig.
Jag kommer ihåg en dröm jag hade om honom. Det enda som jag såg var hans ögon; känsliga, sentimentala, seende - djupet i dem vidgades. Det var som om jag kunde se hans själ - hans allra innersta kärna.
Timma efter timma forskade jag.
Mättades aldrig.
Kommer aldrig att göra.
__________
Haken? - frågar ni säkert nu. Den ligger i det faktum att han bor trettio mil ifrån mig.
Trettio mil.
Det är inte rättvist; jag tycker för mycket om honom för att det skulle kunna få vara såhär. Helst av allt så vill jag konstant fylla mina sinnen med hans existens. Känna hans värme, höra hans röst, möta hans blick, inhalera hans dofter - känna smaken av honom sprida sig genom mitt nervsystem.
Jag saknar honom så obeskrivligt.
Då börjar vi om
Jag kan börja med att säga att det aldrig blev något med killen jag tydligen nämnde i mitt sista inlägg, tappade intresset antar jag. (Och jag har raderat det inlägget då jag fann det hela för patetiskt för att ens kunna stå för. Så nu vet ni det.)
Nej, det får bli en annan gång jag berättar det här halvårets historia. Det skulle ändå säkert bara uttråka er. Låt oss fokusera på framtiden istället, den som jag fortfarande kan göra något åt.
Säger inte det tillräckligt?
x = 7
Imorgon skriver jag nationellt prov i matematik. C-delen. Vet inte vad jag ska tycka, av någon anledning har alla c-del övningar vi gjort gått lätt, lätt, lätt. Det blir antagligen inga problem.
Men man vet aldrig.
Kommer jag få fram värdet på x och sambandet mellan 2, 5 och 10?
Kommer x vara det samma som 7?
x = 7
Man vet aldrig med x.
Proven
Det gick bra tycker jag. Kändes som full pott på a - provet (att det bara var huvudräkningsdelen hör inte hit), missade sista uppgiften (mvg) på nians.
Men det löser sig antagligen. Det gör det alltid.
Var börjar man?
Jag har nog inte nämnt det än, men ni lär får höra. Idén till den har legat och grott där inne i, ja nästan ett halv år nu. Storyn finns där i stora drag, väldigt stora. Även ifall slutet är perfekt, fulländat.
Men början existerar inte.
Inte heller mittdelen.
Jag kommer antagligen aldrig få börjat på den här boken. Tiden räcker bara inte till. Till sommaren tar jag dem.
Sommaren.
Då kan man springa ut med bara ben och utan jacka.
Boken.
Det här lär bli en blek sommar.
Jag tror att jag lever i fel årtionde
Nästan alla människor som levt på till exempel 80-talet säger att 2000-talet är ett mörkare årtionde. Det kanske beror på att det var då de var unga och hade allt sitt roliga, men jag tvivlar.
När man ser på film och hör musik från 80-talet, så verkar faktiskt allting så mycket lättsamare. Det samma gäller egentligen alla årtionden tidigare också. Jag hade inte haft något emot att vara ung på 60 eller 50-talet.
Men hur kommer det sig egentligen att människor är gladare under vissa årtionden och vissa inte. 50 och 60 faller sig ju självklart; tiden efter kriget och allt det där. Men 80-talet? Det är bara någon slags mellantid mellan allting. Mitt i utvecklingen av datorsamhället, mitt i tiden när man börjar förstå att droger och tobak faktiskt är farligt. Kanske beror det också på att de är födda av föräldrar som upplevt både kriget och den glada tiden efter det.
Föder glada föräldrar glada barn?
Och efter 80-talet känns det som om allt bara går utför. Det deppiga 90-talet med Kurt Cobain i spetsen närmar sig och det främmande 2000-talet springer snart ikapp oss.
Förresten känns nästan som om hela 2000-talet är en enda stor copycat. Inget som inte redan är gjort kommer upp.
Nej, jag trött på 2000-talets kopieringsmaskin.
Så låt oss hoppas att 2010-talet kommer att revolutionera.
Frukost på Espresso House
Sorry för att jag har varit oaktig fram tills nu idag. Men dagen har varit busy, busy, busy.
Började med en sen frukost på Espresso House tillsammans med vänninorna. Jag var sen som vanligt (dock bara fem minuter den här gången). Vi kan låtsas att det var Västtrafiks fel, fast egentligen så var det väl mitt eget. Det är mycket skit de får ta, Västtrafik. Det är väl på grund av att man ofta kan skylla på de av en riktigt anledning. Eller så beror det på den gräsliga färg de valt till sina spårvagnar.
Spårvagnsblå kallar jag den. Den köper vi.
Nej, klagar jag för mycket igen nu? Det var ju meningen att det här inlägget skulle vara glatt och trevligt. Varför lyckas jag aldrig med sånt?
Fan, nu gjorde jag det igen.
Jag ger upp.
Resten av dagen var en skön shoppingtur. Köpte äntligen upp för mitt presentkort på NK, även en underbar grårutig skjorta från Topshop hann jag med. Och en bok från bokrean. (kameran är urladdad, så det blir tyvärr inga bilder på plaggen.)
Jag lär nog bli shopaholic en vacker dag.
Någon som vill leka?
Jag kanske sover istället.
Extreme blog makeover
Jag röstar på en förbannelse.
Newbie
Till en början kanske jag borde skriva lite om vad som kommer hända i den här bloggen och så vidare. Men är inte sånt så fruktansvärt tråkigt? Att ha en manual som man följer och skriver efter. Nej, jag kommer att berätta om det som faller mig in just den dagen. Och bara för att informera er, jag hade inte tänkt att informera er om mitt riktiga namn (för nej, det är inte Minstril). Inte heller lägga upp någon bild där man kan se mitt ansikte tydligt. I övrigt berättar jag allt, allt, allt. Följer ni bloggen lär ni känna mig utan namn och utseende, men kanske på andra plan.
Hoppas jag inte tråkade ut er nu, för jag har en förmåga att göra det ibland!
Jag vet att ni älskar mig (Varför var det inte jag som kom det?)
Minstril
