Minstril

Jag gillar verkligen inte när man blir ovänner över något som antagligen från början bara var ett missförstånd. Det hela känns så onödigt - dumt. Jag tror egentligen inte att just det här kommer att hålla i sig speciellt länge. Hoppas det inte. Vill det inte.

Det skulle kännas så tomt annars.

Behöver jag säga något mer?
Ge mig koffein.

Klockan 06:00 ringde mitt mobilalarm. Utan att vara vid direkt medvetande tog jag mig upp från sängen och vinglade bort till fönstret där jag placerat mobilen. Supermassive black hole; vem kom på den idén?

Jag och Johanna bestämde oss igår för att vi skulle nyttja onsdagsmorgonen till att leka med hennes systemkamera. Det var väl tänkt att vi skulle vara i min lägenhet och använda oss själva som objekt.
Som sagt så skulle vi träffas tidigt.
För tidigt.

Vi båda försov oss.


Så istället så har jag idag mest sovit, sovit och sovit. Jag antar att jag behövde det; sover alldeles för lite egentligen. Sover och äter för lite. Inte så hälsosamt, men jag orkar inte bry mig. Ganska så dumt, jag vet. Jag hann i alla fall se Eternal sunshine of the spotless mind idag.

Den var nice.

Eftersom jag varit väldigt oaktiv den senaste tiden här i bloggen, så har jag heller inte nämnt något om min och Johannas "kulturella vecka" - Filmfestivalen, konsert och froterande i Kafka och Sofokles.

Veckans resultat (böckerna i hörnet är Förvandlingen och Kung Oidipus)




Söndagen den 25/1 2009:
Film nr. 1: Delta
Ett ungerskt drama i långsamt tempo med starkt känslosamma bilder. Jag gillade den, trots att den kanske inte kommer att finnas kvar inom mig hela livet. Mycket kanske beror på att jag som vanligt har någonslags magisk dragningskraft för konstiga människor. Den här gången hamnade en sådan bredvid mig i salongen. Han erbjöd mig snus tre gånger och frågade om jag ville följa med honom till toaletten. Jag avböjde.


Tisdagen den 27/1 2009:
Film nr. 2: J'ai rêvé sous l'eau - I dreamt under the water
Jag gillade den här filmen. På riktigt. Kanske i och för sig inte är en film man går runt och pratar om, då den innefattade mycket hardcore sexscener, både hetero- och homosexuella sådana - men självklart framställt på ett mycket konstnärligt känsligt sätt. Sevärd för den som förstår sig på lite brutal konst!



Onsdagen den 28/1 2009:
Film nr. 3: Revolutionary Road
En ny film där den gamla duetten från Titanic återses - Leonardo DiCaprio och Kate Winslet. Självklart skulle jag inte säga att det var en dålig film, men - kanske beroende på övriga filmer jag sett - så var den lite för hollywood, lite för kända skådespelare, och lite för missuppfattande publik. Bra skådespelarprestationer måste jag väl säga, men ändå inget för mig. Kommer inte att se om och inte komma ihåg - antagligen.


Torsdagen den 29/1 2009:
Film nr. 4: Dada's dance
Kinesiskt drama som jag inte tyckte var något speciellt överhuvudtaget. Lite underhållning på torsdagseftermiddagen. Inget mer.


Fredagen den 30/1 2009:
All that remains
Trångt, svettigt, svartklätt - underbart liveband. Kan det bli bättre?
Jag tvivlar.
Är bland de bästa konserter jag sett.
(fanns inte på spotify, annars hade jag länkat)


Lördagen den 31/1 2009:
Film nr. 5: The Karamazovs
Var ska man börja? Kan väl nämna att det här var veckans höjdpunkt; frågan är ifall jag ens någonsin har sett något bättre. Baserad på Fjodor Dostojevskijs roman Bröderna Karamazov, fast på ett lite annorlunda sätt. Det hela handlade om ett teatersällskap som skulle sätta upp romanen som drama. Man fick se dem öva, skådespela - hela boken. Med andra ord så såg jag ett drama fast på film.

Orginellt, mäktigt, lite dystert - det doftar Dostojevskij.


Språket är polska och tjeckiska och texten saknas - men jag tycker att man ändå får känsla för filmen.




Söndagen den 1/2 2009:
Film nr. 6: Elle veut le chaos - All that she wants
Oj. Det är allt jag kan säga. Har aldrig sett något liknande, något så öppet. Med öppet så menar jag verkligen öppet - hela filmen. Du kastades in mitt i något redan pågående och fick fylla i alla detaljerna själv, skapa din egna historia. Fantastisk, även om jag märkte att den inte var något för alla. Många som lämnade salongen om man säger så.

Borde kanske inflika att Johanna missade denna på grund av sjukdom. Saknade henne lite där.


Sammanfattning:
Det här ska jag göra igen - många gånger.

Och vi var väldigt yngst, men vad gör det?

Så var man hemkommen från en mindre spännande visit på Bjertorp slott. Självklart var slottet fint och allt det där, det var inte det som var problemet. Jag spenderade de där 24 timmarna med min mamma - kan väl säga att vi var allt annat än vänner. Ställde mig frågan vem som kom på den briljanta idén att vi skulle dela rum.

Inte var det jag i alla fall.


Åtminstone så fick jag tillfälle att leka lite med kameran i deras snöyra. Resultat:


Utsikten från ett av vårt rums fönster.



Frusen sjö. Frusen bro.



Jag blev helt kär i taket till musikrummet. Frågan är
väl ifall skönheten riktigt syns på bilden.

Något att lyssna på när man känner sig lite sentimental:


Leonard Cohen - Suzanne

Leonard Cohen - Take this Waltz

Jag tror aldrig att jag har känt mig så lycklig som jag har gjort den senaste tiden. Upprymd, svävande, positiv - jag ler oftare än vanligt. Mina smilgropar börjar träda fram igen, och ser inte längre ut som fula ärr.

Självdestruktiva, hatade ärr.

De är borta nu - icke existerande.


Jag skulle inte säga att jag träffat någon, för det har jag inte. Men jag har lärt känna; jag har lärt känna den individ som jag alltid velat känna. Alltid velat lyssna på. Alltid velat vara nära. Han som egentligen alltid funnits där och talat till mig.

Jag kommer ihåg en dröm jag hade om honom. Det enda som jag såg var hans ögon; känsliga, sentimentala, seende - djupet i dem vidgades. Det var som om jag kunde se hans själ - hans allra innersta kärna.

Timma efter timma forskade jag.
Mättades aldrig.

Kommer aldrig att göra.

__________


Haken? - frågar ni säkert nu. Den ligger i det faktum att han bor trettio mil ifrån mig.

Trettio mil.

Det är inte rättvist; jag tycker för mycket om honom för att det skulle kunna få vara såhär. Helst av allt så vill jag konstant fylla mina sinnen med hans existens. Känna hans värme, höra hans röst, möta hans blick, inhalera hans dofter - känna smaken av honom sprida sig genom mitt nervsystem.

Jag saknar honom så obeskrivligt.

Jag kom att tänka på att min blogg nu blivit försummad nästan helt och hållet. Jag borde skärpa mig, skriva mer; ser ingen anledning till att inte göra det. Förutom min egna lättja då, men den räknas inte. Därför ser jag det här som ännu en nystart.

Då börjar vi.